Tacksägelsehelg i FN

Nu är jag frisk och tillbaka på praktiken! Men idag är det ganska tomt i och kring FN idag eftersom det var Thanksgiving igår och fredagen blir en sorts inofficiell klämdag. Inte många på kontoret vilket är ganska skönt. Det känns som att det inte förväntas att man presterar så värst mycket idag.

Både för fredens skull men också för en fortsatt lugn helgs skull ber vi också både Nord- och sydkorea att vara återhållsamma med eldgivningen.

Under onsdagen hade ett stort uppbåd journalister samlats utanför säkerhetsrådet som skulle diskutera Peacekeeping och DRK. Det blev ganska stor besvikelse över att säkerhetsrådet inte tagit upp frågan om artilleribeskjutningen i gula havet.

Själv har jag föräldrar på besök och passar på att leda rundvandring i FN.

Trevlig helg!

101,4 graders feber

Idag är jag sängliggande och har inte ens orkat logga in på bloggen för ens nu. Har 101,4 och helt koma i bollen. Jag är inneboende hos en amerikansk familj med rumänsk bakgrund och min sjukdomstillstånd har varit dagens stora höjdpunkt. De vandrar runt här och är så bekymrade och trycker i mig te och kycklingsoppa. Det är rätt skönt att få stå i centrum ibland.

Dagens stora nyhet är att Obama under sitt besök i Indien avslutade med att utlova sitt stöd för en indisk plats i säkerhetsrådet. Man ska dock inte överskatta betydelsen av ett sådant uttalande och jag avser uppdatera det här inlägget när jag inte känner mig som potatismos i huvudet. En reform av FN är inget nytt ämne, och har många kontroversiella vinklar.

Obamas stöd till indisk plats i säkerhetsrådet, läs mer.

CBS

DN

EU och stridsgrupperna, förmågan att använda en förmåga

I Sveriges bästa radioprogram ekots lördagsintervju, med Sveriges bästa journalist Tomas Ramberg, intervjuades idag Sveriges tidigare ÖB Håkan Syrén. Håkan är numera ordförande i EUs militära stab (EUMC) vilket är den högsta militära befattningen inom EU. Rollen innebär att vara rådgivare åt EU:s höge representant för utrikesfrågor och att representera EUMC i kommittén för utrikes och säkerhetspolitik (PSC).

Under intervjun glider frågorna mellan svensk nationell politik och EU-politik, vilket är naturligt i en intervju mellan två svenskar. Håkan får kämpa väl för att hålla EU-hatten på. Men det blir flera gånger svårt eftersom han är relativt ny på sin post och när intervjun kommer in på frågor om den nordiska stridsgruppen (NBG08) går det inte att undvika Håkans tidigare uppdrag som ÖB. Tomas Ramberg håller sig länge kvar vid frågan om nyttan av de europeiska stridsgrupperna då ingen hittills blivit insatt. Särskild ur ett svenskt perspektiv då kostnaden för att upprätta NBG08 blev relativt stor och nyligen kritiserades av riksrevisionen. Nästa svenska stridsgrupp går i beredskap vid årsskiftet.  

Ämnet är ytterst intressant. Varför används inte stridsgrupperna? Så vitt jag vet finns det tre förklarliga skäl till detta. Under intervjun, som svar på frågan varför det saknas politisk vilja att skicka iväg förbanden svarar Håkan att det kan bero på betalningsmekanismerna. Enligt det nuvarande systemet står värdstaten för kostnaden för att upprätta förbandet, som för Sverige räkning kan bli ganska stor. För länder med större försvar, som redan har styrkor av den här storleken blir bördan dock mindre. När insatsen sedan ska skickas tillkommer ytterligare kostnader (för logistik som lagts ut på entreprenad och annat som jag inte känner till, hör gärna av dig om du vet närmare), och eftersom en EU-stridsgrupp är ett militärt instrument för EU att kommendera delas kostnaden mellan EU-staterna. Systemet skapar alltså ett ekonomiskt incitament som motverkar en insats. 

Den andra anledningen är vad styrkan kan uträtta vilket intervjun bara behandlar som hastigast. Kapaciteten måste mätas i flera dimensioner utöver sedvanliga bedömningar om intensiteten på konflikten och storlek på operationsområdet osv. Den första dimensionen är geografisk, där det finns en teoretiskt begränsning för insats på 600mil från Bryssel. Utöver det har styrkan stor kapacitet att verka i olika typer miljöer. Enligt uppgift skulle inte heller 600mils-gränsen ses som huggen i sten. Nästa dimension är hur snabbt styrkan kan sättas in vilket är NBGs starka sida. Den har utvecklats just för att kunna sättas in mycket snabbt och på så sätt skapa utrymme för en fortsatt politiskt beslutsprocess och en vanlig, långsammare styrkegenereringsprocess. Styrkan är nämligen, för att använda ett säkerhetspolitiskt modeord, ett "krishanteringsinstrument". Extremt hett just nu och något alla stora beslutsfattare önskar sig men ingen riktigt vågar använda. Konceptet relaterar också till den tredje dimensionen vilket är styrkans stora begränsning, nämligen uthålligheten. Stridsgruppen är bara anpassad för att skapa just detta andrum för politikerna att besluta om en mera långtgående insats. På pappret skall styrkan kunna befinna sig i området under totalt fyra månader för att sedan ersättas med FN-styrka eller motsvarande. Olika ad-hoc lösningar är inte heller uteslutna. Till exempel att styrkan skulle kvarstanna och ingå i en fortsatt större insats, eller att logistiskt understöd skulle kunna förlänga vistelsen. Men det finns alltså inga färdiga ramar för detta.

Den tredje anledningen är enkel och påvisas i en artikel i Newsweek genom krisen i östra DRC i slutet på 2008. Plötsligt uppstod en kanske inte helt oväntad men snabbt eskalerande hotfull situation där många ansåg att MONUC behövde förstärkas militärt. EU var en aktör som kunde bistå med en sådan förmåga. Plötsligt hade man hittat ett problem som matchade styrkans förmåga men Britterna som då stod för en av två EU-stridsgrupper tvekade då man redan var engagerade i Afghanistan och Irak vilket är det tredje problemet. Stora delar av EU:s militära kapacitet har helt enkelt varit bundet i två svåra konflikter där möjligheten att dra sig ur varit begränsad. Kombinerat med en rädsla för att "fastna" i ytterligare en konflikt genom att engagera en EU-stridsgrupp leder till denna ovilja att utnyttja förmågan.

Har du föresten orkat läsa hela inlägget hittills gratulerar jag dig. Du är uppenbarligen lika nördigt intresserad av detta som jag. Grattis!

Dessa tre svårigheter med tillhörande erfarenheter leder sammantaget till att man bör se över konceptet. Dömda av vår mänsklighet att bedöma framtiden av historien har händelserna på Balkan format stora delar av den fredsbevarande doktrinen. Kriser uppstår fort och förbanden måste snabbt kunna sättas in och när vi väl skaffat den förmågan ställer verkligheten plötsligt andra krav. Jag tänker på den nuvarande debatten om Afghanistan där trycket är större än någonsin på att deklarera ett slutdatum för konflikten (vilket givetvis är absurt egentligen, se skyttedoktorandens blogg). Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det leder till att man från politiskt håll blir betydligt mera försiktig med vilken krutdurk man stoppar fingrarna i. Vad som står i specifikationerna för styrkan kan mycket väl vara rätt, men förlora signifikans när styrkan väl är på plats och ingen rimlig ersättare inte har identifierats. Hur förklarar man för lokalbefolkningen eller för allmänheten, för att inte tala om mediedrevet att det är dags att åka hem nu för att vattnet är slut trots att konflikten fortfarande pågår? 

Kostnaden är ytterst en fråga om politisk vilja vilket inte enkelt åtgärdas genom att förändra konceptet. Kanske är det dock möjligt att ändra formerna för finansiering och lägga upp det på ett sådant sätt att man minimerar incitamenten för att inte utnyttja styrkan när den väl står i beredskap. Kostnaden relaterar också till problemet att flera europeiska länder just nu är engagerade i andra konflikter. Detta är inte internt EU-problem utan två konflikter som behöver hanteras först och främst. 

Svårigheten att utforma instrument som passar för många olika typer av situationer ska inte underskattas. Ibland undrar jag om inte ad-hoc lösningar är det som historiskt fungerat allra bäst. Dra er till minnes den svenska insatsen i Bosnien där svenska förband på relativt kort tid sammansattes och utgjorde en ansenlig styrka större än de i Afghanistan och Bosnien utan att några färdiga mekanismer för detta fanns på plats. Kanske räckte det med vilja? Kanske var det många planeter som stod i rätt position vilket gjorde att allt klaffade.

Hur som börjar tiden nog bli mogen för att revidera konceptet. För att tillföra ett FN-perspektiv kan tilläggas att omvärldens står med avundsjuka ögon och undrar när EU:s välslipade stridsgrupp skall komma till användning. I utvecklingsländerna finner man det konstigt att en så påkostad enhet ska sitta hemma och putsa kängorna när FN kämpar för att hålla näsan över vattnet i flera av sina 15 pågående fredsbevarande insatser. 

Det regnar i New York och Norge är som vanligt bättre än Sverige

När det regnar i New York så regnar det verkligen. Det är inget kvar av mitt paraply sedan tidigare duster med vinden. Det stora som hänt i FN idag är givetvis UNDP:s rapport om mänsklig utveckling. Det är ju inte mitt område men utvecklingsavdelningen närvarade vid presentationen av rapporten idag. Min kommentar är att USA:s placering på en fjärdeplats inte i närheten motsvarar verkligheten. Felet tror jag ligger i att för stor vikt läggs vid ekonomiska variabler som inte motsvarar den amerikanska ekonomin på ett bra sätt.

I praktikantrummet har diskussionen mest handlat om huruvida det verkligen är bättre att bo i Norge än i Sverige. Några driver linjen att Norge ju är skittråkigt! Ingen kultur och inget bra uteliv, varför skulle man vilja bo där? Underhållning är subjektivt, men kanske UNDP borde inkludera någon rolighetsvariabel. Vad sägs om antal militärhistoriska museer och kaféer där kaffet inte kostar mer än $1 koppen. Det skulle hålla mig lycklig. Läs mer i DN.

Representationen har med spänning följt händelseutvecklingen kring boken om kungen. Jag inbillar mig att jag måste för tjänstens skull. Ämnet kan dyka upp under vilken affärslunch som helst och då gäller det att vara insatt. Eller så är det bara snaskigt. Som tjänstemän är vi givetvis oberoende och har ingen åsikt i frågan.

Idag har det också hållits debatt om Afghanistanresolutionen i generalförsamlingen. Resolutionen är inte bindande på samma sätt som en resolution från säkerhetsrådet men håller ändå en politisk tyngd. Den motsvarar i någon mån det internationella samfundets syn på Afghanistankonflikten. Själv har jag inte hunnit vara på plats men ser fram emot att läsa den interna rapporten från debatten imorgon.

Börsen har iaf. gått bra. Känns bra att fondandelarna i månadssparandet precis var köpta innan uppgången. Och dollarn sjönk ytterligare tack vare FEDs besked om 600 miljarder i lån till den amerikanska statskassan. När blir det lönsamt att ta hem en bil från staterna? Är det någon som vill sponsra med lite krediter?

Sov så gott!

Svensk utrikespolitik enligt Carl Bildt: extended version

Sparkar in en öppen dörr igen, ekots lördagsintervju från 30 oktober med Carl Bildt. Mycket intressant!

Ekots lördagsintervju med Carl Bildt

Våldtäkten som symptom på ett större problem

Jag fick ett tips på läsvärd artikel som relaterar till det jag arbetat med den senaste tiden. Två forskare från uppsala kritiserar hur vi tolkar och angriper problemet med sexuellt våld i konflikter. Jag tycker mig känna igen problematiken man beskriver som återkommande inom många områden. Man identifierar först ett problem, dvs. sexuellt våld i konflikter och börjar därefter leta efter lösningar utan att först studera problemet närmare. På så sätt ges valfriheten att välja problem utifrån vilka lösningar man vill tillämpa, eller har kapacitet att tillämpa. Det större strukturella problemet som Stern och Eriksson Baaz diskuterar är givetvis dyrare och svårare.

Varken stater eller biståndsorganisationer är särskilt pigga på att ge sig kast med dyra och svåra problem. Att fylla oändliga hål med pengar är inget som drar väljare och långsiktigthet är inget som genererar givare. Det är billigare att hålla seminarier och dela ut flygblad än att på riktigt bygga upp den kongolesiska staden.

Men det finns hopp! Min uppfattning är att det finns många som är medvetna om att våldtäkterna bara är symptom på ett mycket större problem. Jag hörde Alain Le Roy, chef på FN:s Department of Peacekeeping Operations säga att de bästa ni kan göra för att hjälpa kvinnorna i DRC är att ge mig helikoptrar. (Här är hans öppningsanförande där han beskriver läget för FN:s fredsbevarande insatser just nu) Helikoptrar är en avgörande faktor för att över huvudtaget bedriva en fredsbevarande insats. En fredsbevarande insats är sin tur grunden till en fredsbyggande insats där rättstatsprinciper och mänskliga rättigheter kan verka.

Det finns också en stor förståelse inom FN-systemet för att kvinnan inte bara är offer i konflikter. Alla vet att kvinnor spelar en viktig roll i att mäkla fred, bevara fred och bygga fred. Alla vet också att större andel kvinnliga soldater, poliser och civil personal leder till ökad säkerhet för kvinnor och män genom en förändrad bild av kvinnors roll i samhället. Viktigast av allt är kanske ändå att tillse att kvinnor får chansen att vara ledare. Jag tror det ger en oerhört stark signal till underställda och samhället i stort.

Men det räcker inte att veta, vi behöver resurser. Och det är en gammal sanning i biståndsvärlden att det är omöjligt att ragga bidrag för långsiktig samhälls förändring. Det som funkar är barn och kvinnor som lider. Så enkelt är det. En vilja finns att skapa en hållbar fred i DRC, men tyvärr är det lättast att få stöd genom att uppmärksamma de detaljer som vi uppfattar som mest hemska. Det gäller nog för fler konflikter än DRC.

Den forskning som Stern och Eriksson Baaz bedriver tror jag kan bidra på väldigt många sätt. Viktigast är kanske att sådan forskning på lång sikt kan ändra hur vi ser på kvinnors roll och hur vilka lösningar väljer att arbeta med. Men tills dess får dom, som vi, och som alla i FN redan vet, vänta på att den stora tunga arken som kallas internationella samfundet lycka vända riktning och få vind i seglen.

För den som är student och har tillgång till akademiska databaser rekommenderar jag deras artikel från 2009. Den gav mig ett helt nytt perspektiv på våldtäkter i konflikter.

Eriksson Baaz, Maria & Stern, Maria, 2009, “Why do Soldiers Rape? Masculinity, Violence and Sexuality in the Armed Forces in the Congo”, in International Studies Quaterly. (2009) 53, 495-518

En kortare artikel finns tillgänglig via SIDA
I Sveriges Radio

Politiker med slagträn i New York

Idag är det val till kongressen samt guvernörsval i USA. Tydligen brukar detta vara en ganska lågmält historia då amerikanerna inte orkar bry sig så länge det ínte presidentposten som står på spel Det kanske är för att jag är på plats som jag upplever att valet är mer betydelsefullt i år, men det har verkligen varit häftig debatt. Jag tror att det är tack vare finnanskrisens efterdyningar och Obamas impopulära reformer. En riktig amerikan gillar inte att betala skatt till en universiell sjukvård för alla eftersom det skulle begränsa individens frihet. I stället tycker dom om att betala för en dyr privat sjukvårdsförsäkring som bekostar ett kostnadsinnefektivt sjukvårdssystem. På vägen ska pengarna även räcka till att täcka kostnaderna för försäkringsbolagens börspekulationer, de flådiga skyskraporna på Manhattan, gigantiska vinster och läkarnas avbetalningar på sommarhuset i Beverly Hills (läkare har extremt höga löner i USA). Det ger mer frihet för pengarna enligt många amerikaner; särskilt de som har minimilön på $8 i timmen och inte har råd med sjukförsäkring tycker att det är en extra dum idé med allmän sjukvård på bekostnad av "frihet".

Nu har sjukvårdshatarna fått vatten på sin kvarn eftersom Obama, under sina två år som president, inte vänt den totala katastrofeknomin som republikanerna efterlämnade sig. En folkrörelse som kallar sig Tea Party-rörelsen har börjat sprida sig över landet och lyckats nominera flera kandidater i olika delstater. Plötsligt är det poplärare en aldrig förr att kandidera med bibliska budskap som att homosexualiltet är synd, sexualundervisning leder barn vilse, jorden skapades för 6000 år sedan, alla muslimer är terrorister med en släng av "skatt är stöld" och mer pengar till försvaret. Allt smetas in en en härlig röra av "make America American again".

I NY är det en framgångsrik affärsman vid namn Carl Paladino som planerar att "go to Albany with a baseball bat and clean up the economy" (Albany är huvudstaden i New York State). En miniräknare hade kanske varit att föredra men det ger liksom inte samma slagkraftiga budskap.. Förutom de något vettigare kandidaterna från det demokratiska partiet konkurrerar han också mot "the rent is to damn high-guy", en pastors-predikande malcolm X-typ som gjort succe på YouTube med 4,5 mijoner visningar. Stackars amerkaner vars vardag präglas av detta spektakel. Men för oss utomstående är det skönt att veta att Amerika är och förblir det Amerika som fortsätter förvåna och häpna oss rekordeliga nordbor där vi lever under i förtryck av skatter och sociala skyddsnät.

Jan-Joel Anderson intervjuas idag i DN om det amerikanska valet. Han är forskare på Utrikespolitiska institutet som husear i samma lokaler som Försvarshögskolan. Han brukar ofta gästspela i utbildningen och ha låter iaf väldigt kunnig när han talar.

SvD - Bra kort artikel
SvD - Debattartikel
DN - Intervju med Jan-Joel
Time Magazine - Bättre artikel

Efter stormen kommer lugnet

Efter stormen kommer lugnet, eller var det solskenet efter regnet? Arbetsbördan har varit påtaglig under tid men avtog nu tvärt. Under en månad byggdes stämningen och förväntningarna upp kring säkerhetsrådets tioårsjubileum av den historiska resolutionen 1325 om kvinnor, fred och säkerhet (även känt som kvinnor, fred och enhörningar). Slutprodukten för Sveriges räkning blev en massiv rapport till departementet hemma och ett anförande från statsekreteraren för utrikesfrågor Frank Belfrage.

Med viss stolthet vill jag påpeka att hans anförande till stora delar är ett resultat av mitt arbete under många sena kvällar framför datorn. Är det någon som bryr sig? Man kan ju alltid hoppas.. Jag tror på diplomatin! Kanske inte lika många som brydde sig om Armeniens anförande som hölls ca 22.30 som talare nummer 87 (mötet började klockan 10.00 med uppehåll för lunch.

Samtidigt utspelade sig en allmän debatt i generalförsamlingen om fredsbevarande insatser i alla dess aspekter. En festlig tillställning som varade i fyra dagar och gav möjlighet för alla att säga sitt om FN:s fredsbevarande insatser. Något som också resulterade i en rapport hemåt modell större. Även om vi försökte smalna av den så mycket det bara gick.

$55 och en storlek för små, har tjänat mig väl under 1,5 år.

Som ett bevis på hur hårt jag arbetat bifogas en bild på mina skor vilka påminner om en viss Cornelius-visa. Det går hårt till på FN-reppen helt enkelt. De gamla trotjänarna får nu ge vika för ett par reserver som jag använde två gånger år 2002 och fick skav av. Dessutom har de en het 90-tals look med stora kanter och passar bra till jeans med drakbroderier på. Kul.

Fonderna går iaf bra. Kanske man skulle belöna sig med ett par riktiga läckra Wall Street-dojor? Såg den nya Wall Street-filmen igår och var ganska besviken. Den handlade om allting och därmed ingenting. Trist, men det är ju så det brukar vara.

Detta blev ett väldigt allmänt inlägg, det behövs också men jag ska ge mig tid att skriva lite flera reportage om FN och vad som är aktuellt. Britterna har nu tagit över ordförandeskapet i säkerhetsrådet och det väntas bli mycket Sudan i November.

Ha en fortsatt trevlig vecka!

Höst i New York

Höst och Halloween i New York. Jag har upptäckt norra delen av staden. Drog upp till 110 gatan och där restaurangen som syns i Sienfeld finns. Promenerade runt lite längs Riverside och insåg att detta är ett New York jag faktiskt gillar. Man tröttnar liksom på att armbåga sig fram på femte avenyn efter någon vecka. Dessutom har börjar jag få panik efter natur! Bara att man kan ta en promenad runt årstaviken hemma är guld värt inser jag nu. Betongdjungel får så att säga en annan betydelse när en "park" kan bestå helt av asfalt. Det har för övrigt varit Halloween, något som tas på stort alvar. Man köper en svindyr färdig kostym, super sig packad och drar ut på stan och försöker ragga på likasinnade. Stålmannen var sjukt het på Captain America i tunnelbanan igår på väg hem.

Här är ett par bilder från Riverside.

Viktig lärdom nummer ett

Praktik är det nyttigaste man kan göra som student! Att göra praktik är en karatekurs i arbetsplatsens verklighet. Listan av lärdomar kan göras lång men en slutsats som är extra tydlig vill jag dela med mig av.

Alla dokument som du skickar, oavsett upphovsman är du ansvarig för!

Det spelar ingen roll om du bara vidarebefodrar någon annans produkt. Upphovsmannen är oviktig, det är budbäraren som bär ansvaret för innehållet. Det spelar ingen roll om den som skrivit det är din chef, din chefs chef eller chefen för hela departementet. Det kan tyckas orättvist, men så är det.

Värden är orättvis, men det finns två sätt att bemöta orättvisan. Att gnälla om den eller hantera den. Jag har gnällt mycket, men börjar gå mot att hantera den. Vi får väl se vad som lönar sig.

Tack gud för att jag får göra praktik och göra alla misstag nu!