Jag fick ett tips på läsvärd artikel som relaterar till det jag arbetat med den senaste tiden. Två forskare från uppsala kritiserar hur vi tolkar och angriper problemet med sexuellt våld i konflikter. Jag tycker mig känna igen problematiken man beskriver som återkommande inom många områden. Man identifierar först ett problem, dvs. sexuellt våld i konflikter och börjar därefter leta efter lösningar utan att först studera problemet närmare. På så sätt ges valfriheten att välja problem utifrån vilka lösningar man vill tillämpa, eller har kapacitet att tillämpa. Det större strukturella problemet som Stern och Eriksson Baaz diskuterar är givetvis dyrare och svårare.
Varken stater eller biståndsorganisationer är särskilt pigga på att ge sig kast med dyra och svåra problem. Att fylla oändliga hål med pengar är inget som drar väljare och långsiktigthet är inget som genererar givare. Det är billigare att hålla seminarier och dela ut flygblad än att på riktigt bygga upp den kongolesiska staden.
Men det finns hopp! Min uppfattning är att det finns många som är medvetna om att våldtäkterna bara är symptom på ett mycket större problem. Jag hörde Alain Le Roy, chef på FN:s Department of Peacekeeping Operations säga att de bästa ni kan göra för att hjälpa kvinnorna i DRC är att ge mig helikoptrar. (Här är hans öppningsanförande där han beskriver läget för FN:s fredsbevarande insatser just nu) Helikoptrar är en avgörande faktor för att över huvudtaget bedriva en fredsbevarande insats. En fredsbevarande insats är sin tur grunden till en fredsbyggande insats där rättstatsprinciper och mänskliga rättigheter kan verka.
Det finns också en stor förståelse inom FN-systemet för att kvinnan inte bara är offer i konflikter. Alla vet att kvinnor spelar en viktig roll i att mäkla fred, bevara fred och bygga fred. Alla vet också att större andel kvinnliga soldater, poliser och civil personal leder till ökad säkerhet för kvinnor och män genom en förändrad bild av kvinnors roll i samhället. Viktigast av allt är kanske ändå att tillse att kvinnor får chansen att vara ledare. Jag tror det ger en oerhört stark signal till underställda och samhället i stort.
Men det räcker inte att veta, vi behöver resurser. Och det är en gammal sanning i biståndsvärlden att det är omöjligt att ragga bidrag för långsiktig samhälls förändring. Det som funkar är barn och kvinnor som lider. Så enkelt är det. En vilja finns att skapa en hållbar fred i DRC, men tyvärr är det lättast att få stöd genom att uppmärksamma de detaljer som vi uppfattar som mest hemska. Det gäller nog för fler konflikter än DRC.
Den forskning som Stern och Eriksson Baaz bedriver tror jag kan bidra på väldigt många sätt. Viktigast är kanske att sådan forskning på lång sikt kan ändra hur vi ser på kvinnors roll och hur vilka lösningar väljer att arbeta med. Men tills dess får dom, som vi, och som alla i FN redan vet, vänta på att den stora tunga arken som kallas internationella samfundet lycka vända riktning och få vind i seglen.
För den som är student och har tillgång till akademiska databaser rekommenderar jag deras artikel från 2009. Den gav mig ett helt nytt perspektiv på våldtäkter i konflikter.
Eriksson Baaz, Maria & Stern, Maria, 2009, “Why do Soldiers Rape? Masculinity, Violence and Sexuality in the Armed Forces in the Congo”, in International Studies Quaterly. (2009) 53, 495-518
En kortare artikel finns tillgänglig via SIDA
I Sveriges Radio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar