En glad och en dålig nyhet i Kosovo och Afhanistan

Jag såg två nyheter som berörde mig på försvarsmaktens hemsida, en god och historiskt nyhet och en tragisk men väntad. Dåliga nyheter först..

Igår skadades en svensk soldat i Afghanistan allvarligt då en vägbomb briserade under ett patrullerande stridsfordon. Lyckligtvis är läget nu stabilt och han är på väg till Sverige för vidare vård. Efter ett större antal incidenter längs med vägen där har man på ren tur klarat sig utan allt för allvarliga skador. Det säger jag utan att förringa det svenska soldaternas kapacitet! Därför måste man få säga att detta var en tidsfråga innan en allvarligare händelse inträffade. Det är svårt att säga vad som är rätt, att delta i internationella insatser med vetskapen om att händelser som denna kommer hända. Eller att avstå och slippa läsa sådana här nyheter, vilket också är att avstå möjligheten att visa solidaritet med medmänniskor som lever i länder i konflikt. Jag har diskuterat dessa frågor mycket under min studietid på Försvarshögskolan med klasskamrater av mycket olika åsikter. Jag vet inte vad som är rätt. Men när jag hörde Generalsekreterarens lägesrapport om Somalia, DRK och Sudan är det svårt anse att passivitet är den bästa lösningen.

Den goda nyheten är att Svenska soldater i Kosovo nu kan lämna över ansvaret för att bevaka klostret i Gracanica till den lokala polisen i Kosovo! Detta är en stor händelse av två anledningar. Först därför att det innebär att situationen i Kosovo är så pass bra att man kan överlämna ansvaret att skydda en så historiskt viktig och politiskt laddat plats till lokala myndigheter. Det indikerar att en insats som svenska soldater deltagit i faktiskt lyckats, att det gått i rätt riktning. För det andra är det historiskt då de är ett avslut på på en tradition. Sedan 1999 har minst en svensk soldat stått där i ur och skur, många långa timmar i kris och lokala festligheter. Men kanske allra mest i stunder då inget händer. Det är dom svåraste stunderna. Att vara alert en tisdag natt när alla sover och det mest spännande som händer är att en trebent hund står och pissar på muren. Jag har själv stått där och petat näsan, kokat te på spritköket, blivit bjuden på plommonvin av nunnorna och känt tröttheten i ryggen av att stå två timmar rakt upp och ner med all jävla utrustning och kroppsskyddet som väger bly. Men jag har också stått där och mött människor, uppskattande bybor, frånresta religiösa, glada barn och diverse selebriteter som velat besöka det berömda klostret. Undrar hur många svenska soldater som stått där genom åren? Ett par tusen kanske.. Historiskt är det i alla fall.